Skip to content

Normal?

Idag besökte jag en vän som hade följande skylt på sitt kontor.

Jag tror alla kan känna igen behovet av att hitta sig själv när den kollektiva normens kvävande effekt pressar individen att konformeras till genomsnittet av vad den stora massan människor finner acceptabelt, viktigt och nödvändigt. När normen slukar individen är det lätt att känna sig som en obetydlig myra i den stora stacken. En myra som automatiserat och repetitivt utför den dagliga ritualen av återkommande vardagsgöromål.

Men det kan vara precis lika frustrerande att vara myran som till varje pris vill kämpa för sin egen individualitet utan hänsyn till den stora myrstackens agenda. Att regelmässigt strida mot vad kollektivet anser vara normalt kan med andra ord lätt leda till frustration, utanförskap och isolering.

Att vara normal kan därför ha både fördelar och nackdelar. Att följa med i strömmen av den stora massan kan vara lika lättsamt som att sitta på ett tåg och åka med. Men under tiden som tåget går är det lätt att sluta ögonen, somna och slentrianmässigt låta livet passera förbi.

Kategorier: Almänna betraktelser.

Dissocierad och associerad meditation

Först och främst vill jag klargöra att dissociation i det här fallet inte avser den psykologiska försvarsmekanismen som vanligtvis förknippas med flykt från och/eller sammanbrott av verklighet och identitet.

Dissocierad meditation

Med (hälsosam) dissociation avses istället observeration av inre och yttre objekt (skeenden) som passerar uppmärksamheten utan att identifiera sig vid dem. Att fördomsfritt betrakta vad det än är som tar form i medvetandefältet utan att förfölja eller undvika dessa former. Det handlar kort och gott om att i så hög grad som möjligt identifiera sig med betraktaren av objekt och former snarare än det betraktade objektet eller formen.

Exempel: om en tanke uppenbarar sig för medvetandet finns alltså möjligheten att via (hälsosam) dissociation separera ut tanken (objektet) från betraktaren av den samma (subjektet). De praktiska aspekterna av det här resonemanget förklarar jag närmare i inlägget Meditation – Konsten att göra ingenting.

Grundidén handlar hur som helst om att upptäcka sitt djupaste och mest autentiska subjekt samt uppleva vem jag verkligen är. Den hälsosamma dissociationen ämnar således luckra upp »felaktigt« associativa bindningar mellan identitet och passerande objekt som exempelvis tankar och känslor. De flesta av oss har alltså förväxlat vem de är med tillfälliga och mer eller mindre flyktiga objekt.

För inte så länge sedan träffade jag exempelvis en person vars identitet till stor del utgjordes av en omedveten associativ bindning till yrkestiteln »VD« för ett stort företag. När personen ifråga gick i pension, och yrkestiteln försvann (associerade objektet dog), följde en tid av identitetskris, subjektiv förvirring och djup depression till följd av förväxlingen mellan det autentiska subjektet och det döende objektet.

Vissa ohälsosamma associativa bindningar är enkla att luckra upp, andra svårare. Är jag hunger, eller har jag den? Är jag tanken, eller har jag den? Är jag kroppen, eller har jag den? Är jag mitt jobb, eller har jag det? Jag vill inte predika om vem du är, utan uppmanar dig att genom dissocierad meditation (konsten att göra ingenting) upptäcka för dig själv.

Förutom att upptäcka sin sanna identitet ger dissocierad meditation ofta en förhöjd känsla av kontroll och egenmakt. För i takt med att objekten genomskådats som just objekt – och upphör att vara omedvetet associativa delar av den subjektiva identiteten – blir deras möjlighet att påverka sinnestillståndet mindre. Beakta följande: föredrar du att ha en övergående känsla av värdelöshet, eller vara en värdelös person?

Yttre skeenden som arbetslöshet, p-böter, kritik och så vidare blir objekt som kommer och går. Inre skeenden som rädsla, skam, skuld, otillräcklighet och så vidare blir objekt som kommer och går. Det jag beskriver är inte en flykt från livet, som den försvarsmässiga sidan av dissociation avser, utan en betraktelse av livet utifrån en djupt rotad och autentisk identitet fri från lidelsefulla objekt.

Associerad meditation

Föreställ dig att du ska äta en bit mat på din favoritrestaurang. Om du ska kunna njuta fullt ut av maträtten gäller det att vara så uppslukad av upplevelsen att identiteten förenas med smakerna. Fullständigt associerad med smakerna. Kan det bli smakrikare än så? Om du har sett en bebis suga på mammans bröst har du sett en expert på associerad meditation i »arbete«.

Denna princip går att översätta till livet i stort, så för att kunna leva fullt ut behöver det kännas som om jag är livet självt. Associativ meditation handlar alltså om att inleda kärleksfulla relationer med objekten. Relationer så intima att gränsen mellan objekten och vem jag är suddas ut.

Våga känna fullt ut och genom alla spektrum av emotioner. Låt dig levas av livet genom att ta emot varje ögonblicks högsta sanning utan att analysera om dess innehåll harmonierar med personliga preferenser. Det betyder i slutändan att villkorslöst ta emot livet med alla dess objekt och former utan att begränsa upplevelsen av dem beroende på hur önskvärda de är.

Uttryck dig med konstens alla regler och njut med fullblodig passion över livets alla former. Om du sjunger, gör det som om du vore vibrationerna i rummet. Om du målar, gör det som om varje penseldrag är en form av dig själv.

Om du någon gång har sett sångtävlingen Idol har du kanske lagt märke till fenomenet när unga talanger som är fullständigt associerade med sin sång plötsligt blir dissocierade (självmedvetna) genom utanförperspektivet som analysen, kritiken och granskningen från juryn ger upphov till. Helt plötsligt sjunger inte alla med samma inlevelse och närvaro.

Samma sak sker när barn når en viss utvecklingsnivå. De går från att vara hundra procent associerade med livets varje ögonblick till att gradvis dissociera, vilket ger upphov till självmedvetet medvetande, tiden, döden samt högre kognitiva funktioner som abstrakt tänkande. Sorgligt nog verkar en del av det oskyldigt barndomliga dö när varje barn vaknar upp till faktumet av sin egen existens.

Associerad meditation innebär sammanfattningsvis att träna sig i att vara livet för att leva och låta sig levas fullt ut.

Syntes av dissocierad och associerad meditation

Vad vore associerad meditation utan dissocierad meditation och vice versa? Det är som att fråga vad mänsklig potential vore utan möjligheten att förverkliga den. Det vore som att fråga vad möjligheten till medvetna val vore utan något att välja. Det vore som att veta vem jag är utan möjligheten att känna det. Det ena finns alltså inte utan det andra. De samexisterar i en härlig dynamik precis som man och kvinna i ett välfungerande äktenskap.

För mig växelverkar dessa motsatser i en växande spiral. Dissocierad meditation frambringar gradvis mer potential, valmöjlighet och autentisk identitet medans associerad meditation förverkligar, upplever och integrerar dessa i livet.

Slutligen kanske det kommer en tid då du känner dig dissocierat associerad eller associerat dissocierad. Enligt traditionen är det en tid då den illusoriska gränsen mellan det betraktade och betraktaren upplöses och livet och levaren smälter ihop till ett.

Kategorier: Idé och teori, Meditation och mindfulness.

Tystnad

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Nästan för tyst, på gränsen till dödstyst. Ändå skönt tyst.

Jag sitter för tillfället på den tysta avdelningen på universitetsbiblioteket instängd i en tyst cell med mobiltelefonen i ljudlöst läge. Stämningen som råder här skulle i bildform kunna liknas vid ytspänningen på en stilla sjö. Studenterna i de andra tysta cellerna ser oerhört koncentrerade och fokuserade ut, samtidigt som atmosfären har en ton av vördnad i sig.

Tystnad är så oerhört skönt och på många plan underskattad. När bruset från verklighetens megafon lägger sig framträder en nyans av livet som är mindre fragmenterad och känslomässigt tätare och mer sammansatt, åtminstone för mig.

Samtidigt för tystnaden med sig ett mörker med potential att skrämma. För vad är det som döljer sig under ytan på tystnadens sjö? Det är rätt svårt att veta innan rörelserna på ytan har stillat sig nog för att kunna se ner på djupet, kanske hela vägen till botten.

För inte så länge sedan deltog jag i en död-återfödelse-ritual inspirerad av ursprungsbefolkningen i Afrika. Den gick ut på att i trettiofem timmar ligga i tystnad och mörker på en madrass utan att befatta sig med omvärlden. Jag varken sov, åt eller gick på toaletten. Det som sker när tystnaden varit ihärdig, samtidigt som yttre referenspunkter över tid/rum går förlorade är obeskrivlig. Är det dag eller natt? Upp eller ner? Bra eller dåligt?

En del av mig försökte desperat att kämpa emot tystnaden, mörkret och vad som kändes som evigheten, vilket tog sig uttryck i kroppsligt illamående. Om du vill förstå hur lång tid trettiofem timmar utan yttre sinnesintryck är kan du för skojs skull testa att vara utelämnad till dig själv och din egen insida i bara några timmar genom att lägga dig på en madrass i mörker. Om du vill ha en mjukare insikt i vad det innebär kan du googla efter BBC-dokumentären »Total Isolation«, som porträtterar vad jag upplevde på ett bra sätt.

Genom sinnesdeprivation fick jaget som är beroende av tidens och rummets struktur och trygghet sin värsta mardröm aktualiserad. Mening och sammanhang började sakteligen upplösas. Kopplingen mellan tystnad och död har aldrig känts tydligare. Jag har i efterhand förstått vart uttrycket »dödstyst« kommer ifrån. I någon slags strävan efter att upprätthålla sin egen existens började sinnet producera obskyra fantasier och dagdrömmar av modell större. Sinnet hade förmodligen blivit så acklimatiserat vid den yttre världens brus och intryck att det i ren självbevarelsedrift försökte återskapa det från insidan i förhoppning om att låta livsupplevelsen vara lika bekant och trygg som vanligt. Men ack vilket självbedrägeri.

Slutligen var det något inom mig som var tvunget att underkasta sig tystnaden och mörkret genom att dö. Men eftersom jag uppenbarligen fortfarande är här kan man undra vem det var som dog? Förmodligen var det en illusorisk identitet som jag hängt upp större delen av min självkänsla på, som i slutändan fick ge vika för en större och mer autentisk identitet. Det hela kändes lite som att ömsa skinn på ett ganska dramatiskt vis.

Jag vill med det här inlägget verkligen hedra den stilla och tysta sidan av verkligheten. Numera är jag lite mer vän med den sidan, vilket har fört med sig en längtan att låta det ta mer plats i livet. Kanske du också skulle må bra av det? Så frågan är om vi bombarderar oss själva med intryck från både insida och utsida för att vi medvetet valt det, eller om det är en flykt från ovissheten i vad som kan tänkas existera under ytan på tystnadens sjö?

Kategorier: Almänna betraktelser, Idé och teori.

Uttryck dig för helvete! (del 2)

Om du inte redan läst del 1 av det här inlägget rekommenderar jag att du gör det. Där försöker jag beskriva hur inre föreställningar skapade ur tidigare erfarenheter till stor del – och på gott och ont – färgar upplevelsen av verkligheten. Den föreställning du har om dig själv kallas exempelvis för identitet och inger en viss trygghet och struktur. När något i den omedelbara erfarenheten avviker från föreställningen om hur det bör vara utmanas vi människor att utforska okänd mark, vilket kan vara både jobbigt och utvecklande. Ibland även så skrämmande att människor hellre håller kvar vid en destruktiv identitet än att tillåta okända men välbehövliga uttryck att ta form inom ramen för vad som uppfattas vara »jag«. Det gör att livsupplevelsen hela tiden filtreras och begränsas till vad föreställningen om mig själv och verkligheten tillåter, vilket i sin tur kräver energislukande strategier att hela tiden kontrollera och förutspå livet med.

Jag möter varje dag människor som av olika anledningar förnekat delar av sig själva att komma till uttryck. Det kan handla om ilska, rädsla, sexualitet, kreativitet, sorg, kärlek eller vad som helst egentligen. Livet är i det här avseendet som att inneha en palett av färger, men begränsa sig till ett fåtal nyanser bara för att det existerar en föreställning om att vissa är fula eller tidigare i livet upplevts obehagliga.

Min poäng är att vuxna människor i allt för stor utsträckning lever livet genom föreställningen av saker och ting i stället för genom direkt erfarenhet, vilket gör livet olidligt tryggt, strukturerat, platt, grått, tråkigt och förutsägbart. Om jag skulle spela upp ett stycke musik för 100 personer skulle de allra flesta gissningsvis lyssna genom sina tidigare föreställningar om musik istället för att lyssna genom direkt erfarenhet i nuet. Om jag skulle be 100 människor i en lokal att mötas skulle det allra flesta filtrera sina möten genom föreställningar av de andra människorna och sig själva istället för att mötas spontant, direkt och öppenhjärtigt utan sociala masker.

Att uttrycka sig är det samma som att utforska var jag hindrar mig själv att vara fri från föreställningarnas grepp om personligheten. När jag första gången lyfte en pensel på bildterapi-institutet Niarte var rädslan lika stor som det vita papperet som gapade tomt åt mig. Istället för att vara fri kunde jag höra de tusentals föreställningar som höll mig stenhårt om livet:

»Jag kan ju göra fel…«
»Det måste bli bra…«
»Andra är bättre än mig…«
»Ska vi bedöma varandras målningar?«

..och så vidare…

Rädslan gjorde att jag frös fast. Kreativiteten, och mitt autentiska jag, som längtade efter att komma till uttryck var begravt under lager av prestationsångest lika tjock som inlandsisen. Vad som ägde rum i detta ögonblick var egentligen bara en symbol för resten av mitt liv som jag genom att uttrycka mig fick chansen att släppa fram och förändra.

Att medvetet uttrycka sig är det samma som att gradvis frigöra det mest autentiska i varje människa och samtidigt växa mot större helhet. Det sker delvis genom att utforska vart i personligheten som det finns blinda fläckar som aldrig får komma till uttryck, och delvis genom att träna sig på att vara kvar med det som är istället för att med undvikandestrategier kämpa emot nuet.

Det som vanligtvis sker när någon konfronteras med ett papper att måla på, ett rum att ljuda i eller ett golv att röra sig på, är att personer av oro för kreativa, befriande och oberäkneliga uttryck försöker reproducera något som föreställningsförmågan redan har skapat i tankarna. Tryggt, men ack så tråkigt och begränsande. Istället för att lita på den kreativ kraft som inom varje människa längtar efter att frigöras dominerar föreställningarnas kritiska granskning varje liten rörelse.

För mig visade sig detta i uttryckande bild exempelvis genom att i föreställningarnas värld på förhand skapa ett perfekt träd som jag sedan försökte återskapa på papper. I dans visade sig genom att jag rörde mig på det trygga, bekväma och repetitiva sätt mina föreställningar förväntade sig att jag skulle röra mig. Dessutom hade jag ju alltid rört mig efter den inre föreställning av vad »dans« innebär, vilket givetvis var hämmande för de delar av kroppen som ville uttrycka fler nyanser. Ibland stänger föreställningarna även av det fria uttrycket helt och hållet:

»Jag dansar aldrig nykter…«
»Jag kan inte måla…«
»Jag har ingen sångröst…«

Alla begränsningar som du lägger på dig själv är egentligen bara metaforer för hur du begränsar dig i livet. Så sätt på lite musik och rör dig, eller ta fram papper och penna och teckna. Uttryck din sanning. Om musiken väcker avsky, uttryck då det. Om papperet väcker oro, uttryck då det. För om du inte kan vara fri med papper och penna, rörelse eller ljud, hur ska du då kunna vara fri livet?

Bilderna nedan är några utdrag från min egen process.





Kategorier: Idé och teori.

Uttryck dig för helvete! (del 1)

Igår var jag på väg in till Clas Ohlsson för att köpa papper att teckna på. Vägen in till butiken gick genom en rulltrappa vars rullfunktion inte fungerade, vilket fick mig att falla framåt eftersom jag inte uppmärksammade att rulltrappan förvandlats till en trappa. Till min skadeglädjes stora förtjusning var jag inte ensam om att förvänta mig att rulltrappor faktiskt brukar rulla. Förvirringen var stor hos samtliga kunder som gjorde samma fall framåt som mig.

Denna företeelse fick mig att tänka på vilka vanedjur vi människor är. Vi har från födelsen och fram till idag ackumulerat en enorm mängd kunskap om verkligheten för att automatiserat kunna navigera i den utan att det ska kosta för mycket energi. Min inre konceptuella karta över hur rulltrappor förväntas bete sig harmonierade inte med verkligheten, vilket skapade förvirring nog för skratt att framträda. Men om diskrepansen mellan verkligheten och vad som förväntas av den ger upphov till en överdos av förvirring skapas rädsla och oro. Det är som när stora företags förväntade budget ligger långt från verklighetens bokslut. Alla från anställda till aktieägare blir oroliga och nervösa över konsekvensen.

Det inger alltså en viss trygghet, struktur och stabilitet att veta ungefär vad som kan förväntas av nästa ögonblick. Men jag tycker mig skönja att många människor av idag lever livet allt för mycket genom föreställningar av verkligheten och sig själva istället för genom direkt erfarenhet av de samma. Det resulterar i att vissa delar av varje individs mest autentiska själv hamnar i skuggan av dess högsta potential.

Att hela tiden filtrera sin livsupplevelse genom föreställningar skapade ur tidigare erfarenheter är på många sätt hälsosamt och en förutsättning för att vi ska kunna fungera som människor. Utan den förmågan hade vi stått som nyfödda och hjälplösa barn inför varje ögonblick som livet konfronterar oss med. Men vore det inte trevligt att medvetet släppa lite på de inre föreställningarnas makt för att mer nyktert erfara hur verkligheten faktiskt gestaltar sig i varje ögonblick? Helt plötsligt skulle allt som tidigare upplevts vara förutsägbart, tråkigt och platt bli ett levande äventyr.

Tänk dig att utforska ett mynt som om det var första gången du såg det, istället för att låta intrycket färgas av en generaliserad och steril idé som upplevts tusenvis av gånger tidigare. Vad skulle det innebära för relationer om vi människor började betrakta varandra på samma sätt? Men framförallt, vad skulle det innebära för relation med dig själv? Jag skulle gissa att den upplevda friheten kommer skjuta i taket. Varför?

Därför att vi människor har en konceptuell bild av allt från rulltrappor till oss själva, och när något i den omedelbara upplevelsen inte står i samklang med bilden av oss själva skapas förvirring och rädsla som hindrar oss från att fullt ut uppleva och vara de vi faktiskt är. Bilden som skapats ur tidigare erfarenheter av oss själva dominerar alltså över det som i varje ögonblick har lust att uttrycka sig. Bilden blir som en slags regelbok över vad som tillåts ta plats i varje persons medvetande. Även om bilden är en fragmenterad spegling av självet känns den trygg och bekant, vilket gör att många håller den som sann till nästan varje pris.

Tänk dig att jag har en bild av mig själv som lugn, tålmodig och snäll. Om den direkta erfarenheten innehåller en god portion ilska som går utanför ramen för bilden, men ändå har lust att uttrycka sig, kommer ett liv toppstyrt av den konceptuella bilden innebära att det finns delar av självet som hindras uttryck. Jag nekar alltså mig själv tillgång till mig själv, vilken skapar spänning, friktion och problem i personligheten.

Eftersom det som går utanför bilden upplevs vara mer obekant, främmande och skrämmande än problemen som det skapar, fortsätter människor leva i villfarelse. Att öppna upp sin personlighet för direkt erfarenhet av både insida och utsida av personligheten, kräver därför mycket mod.

Vägen att varandra för att befria sig från föreställningarnas begränsade effekt är olika, men det är hur som helst en träningssak. Personligen gillar jag att med alla tänkbara medel uttrycka mig för att utforska och upptäcka när och var jag inte är sann mot mig själv. Jag kan inte komma att tänka på något som är mer befriande än när delar som tidigare förnekats får komma till uttryck genom att dansa, ljuda, måla, skriva etc.

Fortsätt till del 2.

Kategorier: Idé och teori.

Apropå acceptans och mindfulness

Jag skriver det här inlägget med anledning av en kommentar till föregående inlägg som, i likhet med vad jag försökte antyda, ifrågasätter om acceptans alltid är nyttigt:

»…jag undrar om det alltid är så sunt att söka acceptans i det som många upplever som ensamhet?«

Kommentaren väckte lusten att mer uttömmande associera fritt runt olika sidor av begreppet acceptans. Min intention är därför inte att besvara frågan, utan snarare ge liv åt det jag kommit att tänka på när jag läste kommentaren. Om inlägget upplevs osammanhängande beror det sannolikt på att texten är resultatet av ett utforskande med ord. Ge mig gärna feedback om något upplevs förvirrande.

Accepterande kontra värderande

Att göra acceptans till en dygd utan att ta hänsyn till relativa omständigheter blir oundvikligen problematiskt. För i samma ögonblick som acceptans regelmässigt stämplas som eftersträvansvärt kommer motsatsen per automatik bli nedvärderad till oönskad. Med andra ord kommer en fixering vid accepterande leda till ett konsekvent undvikande av värderande.

Ser du det paradoxala i kråksången? Föreställningen om att allt ska accepteras, och inget värderas, är den ultimata värderingen! Inget får, så att säga, värderas utom värderande. Så genom att blint tillskriva accepterande allsmäktighet går man i en paradoxal fälla och biter sig själv i baken. Det är faran med att hela tiden förknippa mindfulness med acceptans.

Ytterligheter i obalans

Föreställ dig hur ytterligheter som värderas eller viktas olika kan jämföras med en vågskål i obalans. Detta sätt att betrakta motsatspar beskriver symboliskt hur den ena av ytterligheter upphöjs till medvetenhet och den andra sänks till omedvetenhet. Men den ytterligheten som skenbart sänkts på vågskålen försvinner inte från annat än det medvetna jaget.

Låter det krångligt? Följande exempel kanske kan förtydliga. Två personer som för mig personifierar var sin fixerad sida av ytterligheterna acceptans och värdering är Lars Ohly (viktat högt: acceptans, viktat lågt: värdering) och Jimmie Åkesson (viktat högt: värdering, viktat lågt: acceptans).

När Ohly vägrade vistas i samma rum som Åkesson vid valvakans slut gjorde Ohly paradoxalt nog precis det som han kritiserar Åkesson för, nämligen att värdera människor. Ohlys starka avståndstagande mot de egenskaper Åkesson representerar gör honom regelmässigt fixerad vid den motsatta ytterligheten, vilket gör honom blind för sitt eget omedvetna material.

Ohly och Åkesson är enligt min tolkning så identifierad med sina åsikter att när det skulle vara nyttigt att ha tillgång till egenskaper som förknippas med motsatsen försvinner valmöjligheten.

Vad jag försöker konkludera är att när människor av olika anledningar gör en rörelse bort från någon av livets företeelser sker samtidigt och paradoxalt en rörelse mot den samma. Om en obalans i förhållandet mellan två ytterligheter är ihållande kommer det som aldrig får komma till uttryck skapa ett inre tryck som så småningom vill ventileras. Livet har så att säga en säkerhetsventil som gör att ett överskott av en ytterlighet slutligen vänds till dess motsats.

Exempel: att göra prestation till en dygd leder slutligen till en kollaps i dess motsats, nämligen utmattning och vila. Att alltid hjälpa andra före sig själv leder till förlust av integritet och gränser samt en inre tilltagande vulkan av passiv ilska som bara väntar på ett utbrott av självhävdelse.

Föreställ dig att det finns ett gummiband fäst vid balanspunkten mellan två ytterligheter. Ett ihållande försök att röra sig bort från en ytterlighet är som att springa med gummibandet fäst runt magen. Förr eller senare kommer gummibandets elasticitet vara maximerad, vilket får det att slungas över i motsatsen. Kraften som lagts ner på att tänja gummibandet i en riktning står i direkt relation till kraften i motreaktionen.

Vad acceptans egentligen handlar om

Acceptans handlar inte om att härda ut eller bita ihop. Inte heller om att förneka värderande. Det handlar om att tillåta och acceptera alla sidor av verkligheten att framträda i ljuset av medveten närvaro så att aktiva val kan göras till förmån för automatiska och impulsstyrda reaktioner.

Livet ger oss alltid ett val, men om verkligheten i allt för hög grad filtreras genom tidigare erfarenheter istället för att uppleva nuet som det är finns en risk att valet försvinner och programmerade sätt att reagera på överstyr.

Om ett barn lär in att världen är en farlig plats att befinna sig i kommer det vuxna jaget med hög sannolikhet undvika livet, vilket leder till en fixering vid ensamhet och isolering som knappast är självvald. Därmed är risken stor för att ensamhet i sin tur kommer värderas som oönskat, inte minst med tanke på det biologiska behovet av anknytning med andra människor.

Medveten närvaro handlar i det här fallet om att träna sig i förmågan att uppleva verkligheten som den är just nu istället för att filtrera den genom tidigare erfarenheter och värderingar. Acceptans handlar således om att förhålla sig öppen till vad som i varje ögonblick är bra respektive dåligt.

Med andra ord innebär en fixering vid någon av livets företeelser ett värderande i någon form, vilket leder till undvikande i någon form. Att acceptera innebär inte att härda ut den situation, utan att ge sig själv valmöjligheter. Är det möjligt att agera ut och be om en kram, eller är intimitet förknippat med för mycket rädsla?

Om ensamheten är automatiserat och bortom alla val går det ändå att med acceptans och medveten närvaro välja reaktion på upplevelsen att vara utan val. Om det valet också är utbytt mot reflexmässig frustration och självförakt går det ändå att välja hur vi vill reagera på det, och så vidare…

Att träna sig i förmågan att som sista utpost kunna välja istället för att omedvetet reagera, agera eller identifiera sig med värderingar är något av det finaste vi kan ge oss själva.

Välkommen att vara din egen bästa vän – mindfulness!

Kategorier: Idé och teori, Meditation och mindfulness.

Mindfulness eller mindlessness?

Vad händer när livet tystnar och bruset från verkligheten lägger sig? Vad är det jag möter på insidan av mig själv när utsidan inte längre distraherar mig? Vad sker när jag blir helt och hållet utelämnad till mitt eget sällskap?

Just idag verkar sinnesintrycken från senaste tiden likt resonans ha lämnat ett eskalerande eko av virrvarr i mitt inre. När jag sluter ögonen bombarderar fantasin min uppmärksamhet med bilder som får en TV med trasigt bildrör att framstå som behaglig. Minnen, tankar, framtidsprojektioner och fragment av idéer myllrar som myror på en myrstack. Uppmärksamheten verkar identifiera sig med en blodhund vars uppgift är att förfölja vartenda litet spår av tanke. Jag delar upp mig själv i hopp om att kontrollera kaoset av intryck som förhärskar min upplevelse, men istället för lugn reduceras känslan av ett sammansatt själv till spillror av krossat glas. Det känns som om jag sitter på ett stormande hav i en öppen kanot. Utan paddel.

Jag försöker närvara istället för frånvara.
Jag försöker härbärgera istället för reagera.
Jag försöker acceptera istället för värdera.
Jag försöker fokusera istället för distrahera.
Mindfulness istället för mindlessness, men det går inte så bra idag.

Jag försöker lönlöst vara min egen bäste vän som ödmjukt mottar upplevelsen av mig själv villkorslöst, men det enda jag lägger märke till är hur käkarna omedvetet biter ihop som reaktion på sinnestillståndet. Dessutom vandrar tankarna till orden av Kishti Tomita, som menar att käkspänningar påminner kroppen om att mat är på väg, vilket flyttar tungan till en position som ska förhindra fantasi-maten att komma ner i fel strupe. Vilket i sin tur påverkar andningen, struphuvud och stämband. Fan också, jag känner verkligen hur andningen har en blytung känsla över sig. Nervsystemets isolerade tillvaro och automatiska reaktion på mitt tillstånd har aldrig känts längre bort från mitt medvetna själv. Muskler, nerver och celler kan verkligen inte skilja på medveten och omedveten kommunikation, vilket betyder att kroppen förmodligen lyssnar och reagerar på ett budskap som jag döljer för mig själv.

En del av mig tänker att det är en hårfin gräns mellan acceptans och förnekande, och att det är därför mindfulness på ett plan är lömskt, marigt och komplicerat. För när jag tror att jag accepterar är det egentligen en läpparnas bekännelse. I djupet av mig själv finns det röster som har dolda agendor. Konflikten mellan intellektets vetskap om mindfulness, och svårigheten att tillämpa det, gör mig smått irriterad. Samtidigt undrar jag hur många det är som utövar mindfulness i tron om att de accepterar delar av sig själva, när de i själva verket förnekar och förtränger?

Någonstans hittar jag stormens öga. En nanosekund av klarhet föder tanken på möjligheten att acceptera att det inte går att acceptera, och att det är just det som mindfulness handlar om. Att hela tiden hålla det som inte går att acceptera i en vagga av medveten närvaro och acceptans istället för att låta automatiska delar av självet styra skeppet. Även om jag värderar att jag värderar att jag värderar finns möjligheten att låta min medvetna närvaro vara som en varm förälder som mottar sitt barn villkorslöst.

Helt plötsligt känner jag hur kontrollen läggs tillbaka i mina händer, för hur lite jag än kan acceptera upplevelsen av mig själv så kan jag alltid acceptera att jag inte kan acceptera. Frihet!

Kategorier: Almänna betraktelser, Idé och teori, Meditation och mindfulness.

Nyttigt, onyttigt eller nyttigt onyttig?

Nyttigt onyttig

Mina smilband gillade den här lappen som hänger på anslagstavlan hemma hos ett par bekanta. Den fick mig att tänka på hur ord symboliserar och kommunicerar någon slags överenskommen mening människor emellan. Men den meningen är högst relativ, för visst kan nyttigt ibland vara onyttigt och tvärtom?

Relativ mening VS. Universell regel

Frågan är, om jag genom att gå och lägga mig på sofflocket gör något nyttigt eller onyttigt? Kanske både nyttigt och onyttigt, eller inget av det? Nyttigt ibland, och ibland onyttigt? Sanningen är sällan svart eller vit, ej heller cementerad i tiden. Vore det inte optimalt att flyta med i nuet, och förhålla sig öppen till vad nyttigt och onyttigt är? Istället verkar många människor bära på fixerade föreställningar och kategoriska åsikter om vad som är nyttigt respektive onyttigt. Det kan låta ungefär så här: »att ligga på sofflocket är för latmaskar!«

När det öppna förhållningssättet avlägsnas blir man blind för omständigheterna som behövs för att avgöra vilka företeelser som från stund till stund är nyttiga och onyttiga. Därmed förlorar orden sin relativa meningen, och ersätts av universella livsregeler som förr eller senare kommer ställa till problem. För om jag konsekvent undviker att ligga på soffan för att slippa känna mig som en »onyttig latmask«, även om det föreligger ett behov av vila, kommer det jag anser vara onyttigt helt plötsligt vara nyttigt, och tvärtom!

Samma sak fast med andra ord

Nyttigt och onyttigt är värdeomdömen på alla företeelser som medvetet kan uppmärksammas. Oavsett om det gäller känslor, tankar, egenskaper, beteenden, saker eller ting så kan dessa värderas som nyttiga eller onyttiga.

Att skapa universella regler som på förhand har bestämt vilka företeelser som är nyttiga respektive onyttiga, istället för att låta innebörden bestämmas av relativa omständigheter, gör att företeelsen konsekvent undviks även om den då och då är nyttig. »Att lägga sig på sofflocket« kommer med andra ord aldrig hända trots att de relativa omständigheterna gör det till ett nyttigt beteende.

Värderingar som nyttigt och onyttigt kan betraktas som två sidor av samma mynt. Att leva livet efter universella regler är som att förkasta ett helt mynt bara för att ena sidan regelmässigt ignoreras, vilket dessutom skapar blinda fläckar i personligheten som behöver kompenseras. För att fortsätta på exemplet med »sofflocket« innebär det att undvikandet av lathet behöver kompenseras med motsatsen, det vill säga prestation. För att göra det lite tydligare:

Livsregel: »Latmaskar är det värsta som finns.«
Undvikande: »Jag latar mig aldrig.«
Kompensation: »Jag presterar alltid.«
Pris att betala: »Jag vilar aldrig, och blir utmattad.«

Så vart har du starka åsikter, livsregler och fixerade föreställningar? För där har du bortkastade mynt och blinda fläckar, det vill säga latent potential. När du upptäcker vilka företeelser du har undvikit bara för att du en gång i tiden ansett dem vara onyttiga, och vad du har kompenserat dessa med, har du en chans att mer fullständigt leva i nuet och göra medvetna val. Du kommer känna ett större flöde genom förmågan att flyta med i vad som sker i stället för att agera ut förlegade föreställningar som hindrat dig från att vara fullt ut dig själv.

Dags att vara nyttigt onyttig!

Kategorier: Almänna betraktelser, Idé och teori.

Inlärningstrappan

Hallå kära vänner! Föregående inlägg handlade om hur lösningar och anpassningar till krävande livssituationer senare i livet kan leda till problem i form av oönskade och missanpassade beteenden, tankemönster eller känsloreaktioner. Processen att transformera dessa (o)vanor kan närmast liknas vid en slags om- eller avlärning eftersom automatiska och reflexmässiga drag i personligheten först måste medvetandegöras och accepteras för att senare kunna upphöra helt. Målet med det här inlägget är därför att presentera en konceptuell förståelse för hur (o)vanor lärs in genom olika steg. När du väl har förstått stegen har du möjligheten att reversera dem (gå baklänges) i syfte att lära dig av med företeelser i din personlighet som numera är missanpassade. I vilket fall som helst är min förhoppning – som alltid – att ge dig en utökad möjlighet att utforska dig själv.

Inlärningstrappan

Modellen ovan, och inlärning överlag, tar inte hänsyn till vad du uppfattar vara en vana eller ovana, utan påvisar i största allmänhet hur det går till när en färdighet införlivas som en del av personligheten. Vidare i det här inlägget varierar jag friskt mellan begreppen färdighet, beteende, vana, ovana, kompetens, mönster, tankar och känslor, men innebörden är i stort den samma.

Första steget i inlärningstrappan, omedveten inkompetens, betyder egentligen att du inte vet att du inte kan. Före du exempelvis lärde dig cykla är sannolikheten hög för att du var omedvetet inkompetent på det området. Du gick inte runt och tänkte på eller uppmärksammade cykling före det uppstod som ett koncept i din begreppsvärld. Om vi drar det till sin spets har det dessutom funnits en tid då du inte visste vad en cykel var. Därför visste du inte heller att du inte kunde cykla, eller överhuvudtaget lära dig det. Att cykla kan framstå som ett trivialt exempel, men samma omedvetna inkompetens är ett faktum vid all typ av inlärning. Tänk exempelvis på att tala, läsa, köra bil eller ha sex, färdigheter som innan du blev medveten om dem, knappast var något du noterade som inkompetenser.

Andra steget, medveten inkompetens, syftar på det steg i inlärningen då du vet att du inte kan. Klivet upp på det här steget framkallas av behov, nyfikenhet, observation, instinkt med mera. Du kanske sitter i baksätet på en bil och blir intresserad av att köra själv, men upptäcker att du inte vet hur man gör – du har en medveten inkompetens.

Det tredje steget, medveten kompetens, innebär att du vet att du kan, även om det är med relativt stor ansträngning och fokus som du genomför färdigheten. Tiden i körskolan kan fungera som exempel. Du kör med intensiv uppmärksamhet på instrumentpanel, pedaler, växelspak, medtrafikanter osv. Du behöver alltså medvetet tänka på det du gör samtidigt som du gör det.

Det fjärde och sista steget, omedveten kompetens, beskriver det steg när inlärningen har rotat sig i personligheten, det vill säga blivit en vana som utan ansträngning utförs med självklarhet. Färdigheten har blivit en automatiserad kompetens som du slipper tänka på medan du utför den. När bilkörning som färdighet hamnat på det här stadiet kan du med lätthet äta, dagdrömma, lyssna på radio, prata med passagerare osv. samtidigt som du fortsätter köra bilen med »autopilot«.

Ibland går inlärningen oerhört snabbt igenom ovan beskrivna steg, och ibland tar det evigheter. Om du som liten bränner dig på en spisplatta går du med raketfart igenom stegen för att lära in faran med spishällar. Att lära sig läsa kan å andra sidan vara en tidskrävande uppgift fylld med upprepningar och försök innan det flyter av sig självt.

När en färdighet väl har blivit en omedveten kompetens glöms ansträngningen som behövdes för att komma dit ofta bort, vilket kan bero på den självklarhet med vilken vi fortsätter besitta kompetensen. Huvudsyftet med att göra något till en omedveten kompetens är att spara energi, eftersom det skulle bli väldigt ansträngande att medvetet behöva tänka på allt som du i dagsläget utför omedvetet, vilket är en hel del. Tänk dig bara hur tids- och energikrävande det skulle vara att behöva lista ut och tänka på vad ett övergångsställe är varje gång du ser vita ränder i gatan. Du har med andra ord en enorm och omedveten databank av kompetenser för att kunna fungera som människa. Dessa kompetenser organiseras och plockas fram helt automatiskt efter behov utan att du behöver tänka på det. Skönt va?

Problemet är att vi människor ogärna ifrågasätter omedvetna kompetenser som vi för länge sedan tillägnat oss. Vi upprepar med andra ord vårt förgångna utan medvetna tankar på möjligheten att leva livet på andra och bättre sätt. Vi är på gott och ont vanedjur.

Personligen fick jag en avsevärt förbättrad läsförmåga när jag i vuxen ålder blev medveten om att ord i text inte behöver L Ä S A S »tyst-högt« för mig själv, utan istället tittas på som bilder. Tidigare läste jag som om jag fortfarande gick i tvåan och desperat försökte bokstavera varje ord vid högläsning i klassen. Från att ha varit omedvetet inkompetent på den förbättrade läsförmågan började jag alltså utveckla den till en omedveten kompetens enligt stegen i inlärningstrappan.

Ur en terapeutisk synvinkel skulle det på liknande sätt vara nyttigt att sluta upprepa inlärda anpassningar och lösningar på känslomässiga utmaningar i det förgångna, och som numera blivit till neurotiska problem, genom att vandra baklänges på trappan. Men det är inte alltid så lätt som det låter. Tänk dig att jag kommer hem till dig och byter plats på besticklådan i köket med en annan låda strax under eller över. Hur många gånger skulle du dra ut »fel« låda innan den nya placeringen blivit en omedveten kompetens? Som jag påpekade tidigare värderas inte kompetenser efter vanor och ovanor eftersom de vid tiden för inlärning fyllde ett behov.

Att lära sig av med en ovana innebär alltså att först bli observant på att den existerar samt när, hur och var den visar sig (från omedveten kompetens till medveten kompetens). Det här steget kan vara olika svårt beroende på hur smärtsamt det är att bli medveten. Låt säga att en person under en längre tid varit omedvetet kompetent på att i tid och otid ljuga för att slippa ta känslomässigt ansvar. Att bli medvetet kompetent kommer förmodligen svida eftersom det innebär en konfrontation med tidigare förnekat ansvar.

Därefter gäller det att göra sig medvetet inkompetent på ovanan, vilket också kan vara en ganska stor utmaning. Utan att gå närmare in på de otaliga terapeutiska tekniker som finns för att hjälpa människor genom det här steget handlar det i stort om att exponeras för det innehåll som kompetensen en gång i tiden hjälpte dig med att känslomässigt undvika. Det kan också handla om att hitta alternativa och mindre harmfulla strategier att byta ut ovanan med. Om ovanan inte har en nämnvärd emotionell underbyggnad kan tålamod, tid, disciplin samt upprepade konfrontationer slutligen göra dig medvetet inkompetent.

Om du fortsätter processen att medvetandegöra ovanan samt upprepat försöka bryta den, utan att undvika det känslomässiga innehållet eller döma dig själv för eventuella misslyckanden, kommer du slutligen bli omedvetet inkompetent på det som inte längre gynnar dig. Och precis som med inlärningen kommer avlärningen gå olika snabbt beroende på ett antal olika faktorer.

Kategorier: Idé och teori.

När var ditt problem en lösning?

Dags att smida medan järnet är varmt! Här följer en övning med tillhörande teori i syfte att ge dig perspektiv på mindre älskvärda delar av personligheten så att det du inte gillar, eller snarare din attityd runt det, kan få möjligheten att förändras. För genom nya perspektiv, det vill säga insikt, är det lättare att genomdriva olika former för terapeutiska interventioner. Tekniken är väldigt enkel, snabb och effektiv även om det är viktigt att komma ihåg att det inte är ett general-verktyg för framgång. Det jag tänker presentera här handlar mer om att nyansera synen på sig själv och sina brister än att uppnå ett resultat. Om det i slutändan leder till resultat är det bara att gratulera.

Försök hitta när ditt problem var en lösning, och frigör den situationen från att återupprepa sig i nuet!

Innan jag ger en mer uttömmande förklaring kan det vara på sin plats att kort utforska vad ett psykologiskt problem är. För det första existerar ett problem när ett personlighetsdrag inte accepteras fullt ut. Det kan handla om en känsla, en tanke, ett beteende, något kroppsligt eller en kombination av företeelser som personen i fråga helt enkelt vill placera på utsidan av gränsen för vad som kallas »jag«. Vidare skulle ett problem kunna definieras som en konflikt mellan olika delar av självet som ger upphov till lidande, vilket är en viktig aspekt eftersom den sociala normen oftast spelar en avgörande roll för vad som uppfattas som ett problem. Om en person utifrån den sociala normens måttstock exempelvis definieras som socialt fobisk men själv inte lider av det, finns det i mina ögon inget problem. Graden av problem står alltså mer eller mindre i direkt relation till graden av lidande som personen själv upplever. Att någon sedan kan förneka lidande är en helt annan diskussion som går bortom ramen för det här inlägget.

Om du upplever att du styrs av något inom dig som ligger utanför din medvetna vilja att kontrollera har du förmodligen ett problem. Finner du inget i din personlighet som har utvecklingspotential, eller som du åtminstone stör dig lite på, kan det i sig självt vara ett problem. Det skulle kunna vara så att du har projicerat en stor del av dina brister och tillkortakommanden på andra, som en försvarsmekanism mot att slippa känna konsekvensen av bristen. Att ha brister är alltså en del av att vara människa. Mer om projektioner och »avlägsna« problem i senare inlägg. För stunden får vi nöja oss med problem som finns inom räckvidden för det medvetna självets radar.

Låt mig exemplifiera. Den gemensamma nämnaren för många som söker terapeutisk hjälp hos mig är att de har värderat sitt problem som oönskat och kan inte för allt i världen förstå varför det finns där. Med andra ord stör sig människor på delar av sig själv och vill inte acceptera att en känsla, tanke eller beteende fortsätter kosta energi. Jaget kan alltså inte acceptera jaget, vilket är lustigt och sorgset på samma gång. Jag får ofta höra klienter beskriva problem ungefär så här:

»Jag måste få bort den där fobin.«
»Jag försöker tänka positivt, men värdelöshetskänslan kommer över mig ändå.«
»Jag är så trött på det där förbannade kontrollbehovet.«
»Jag hatar verkligen min sociala fobi.«
»Jag undviker att tala offentligt för jag får panik.«
»Jag står inte ut en dag till med den där ilskan.«
»Jag kan inte förstå varför jag röker trots att det går ut över hälsan.«
»Jag kan inte begripa varför det inte går att ha en stabil relation.«
»Jag är så fruktansvärt svartsjuk att jag inte står ut.«
»Jag vill få bort det där löjliga beteendet att bita på naglarna.«
»Jag biter ihop och gnisslar tänder varje gång jag ska sova.«
osv…

Jag har under en längre tid lyssnat på människors beskrivningar av problem, och skildringarna präglas av en negativ klang och bitter eftersmak. Det är sällan eller aldrig jag får höra någon beskriva sin »gamla kompis ilskan«, eller »älskvärda fobi för flygplan«. Min övertygelse är att så länge ett problem nedvärderas som icke-tillåten och icke-accepterad hålls problemet på betryggande avstånd utanför gränsen för »jag«, och så länge det sker kommer en förändring vara omöjlig. Så enkelt är det. Orsaken är att du ber om att förändra något som inte ens finns inom räckvidden för dig att förändra. Det är som att be någon som inte finns i rummet att lämna det. Det här fenomenet avspeglar sig också i språket, för när vi människor talar om våra brister och problem är det ofta i uttryck som »man känner ilska« eller »jag tycker inte om det där beteendet«. Vi har placerat det utanför oss själva i psykologisk mening. Det tydligaste exemplet hittar jag hos människor med fobier, som istället för att prata om en rädsla inom personligheten, har förskjutit den på ett yttre objekt, till exempel flygplan, bussar, hissar, sprutor, vatten, broar, bakterier, sociala sammanhang eller annat.

Jag ber dig, för din egen skull, att ta ansvar för vad det är du uppfattar vara ett problem genom att finna när det fungerade som en lösning. Då har du möjligheten att lättare acceptera delen av dig själv som du håller i exil för att börja resan mot större helhet. Just nu finns det en pågående debatt inom psykoterapi-världen som kan sammanfattas genom två sidor: ska problem hanteras genom acceptans eller lösas genom förändring. För mig är det ingen debatt därför att båda har sin plats.

Här kommer några exempel på lösningar som utvecklats till problem så du lättare kan placera dig själv på kartan:

  • Jag är två år och har, i ren självbevarelsedrift, tagit för vana att stoppa fingrarna i munnen varje gång något otryggt händer. Vi har väl alla sett barn bita eller suga på något för att känna sig trygga, till exempel en tumme eller napp. Jag blir lämnad på dagis första gången. Mamma eller pappa bråkar. Någon skäller på mig. Genast blir det tryggare om jag stoppar fingrarna i munnen, inte minst med tanke på att jag de första åren av livet blev tillfredsställd både med kärlek, närhet, värme och mat via munnen vid mammas bröst. Nu är jag 25 år och bitar på naglarna varje gång stress eller oro dyker upp i vardagslivet.
  • Jag är fem år och mamma och pappa separerar. Som femåring finns det inget utvecklat reflekterande jag som tankemässigt kan betrygga situationen. Som strategi för att överhuvudtaget hantera situationen utan att gå i bitar av känslomässigt oförstånd utvecklar jag ett behov av att kontrollera människor. Vart är pappa när mamma inte är här, och vart är mamma när pappa inte är här. Jag gör allt för att undvika den hemska känslan av separation. I vuxen ålder ligger präglingen av separation som ett infekterat sår och gör sig påmind varje gång människor separeras från mig, vilket till exempel kan visa sig i svartsjuka eller kontrollbehov.
  • Jag är 12 år och får mens för första gången. Ingen har berättat vad det är och jag är panikslagen av skräck för blodet som kommer ur mig. Jag tror jag ska dö, eller det är i alla fall känslan som ackompanjerar situationen. Rädslan är inte hanterbar och personligheten skyddas genom att på instinktivt vis tränga undan känslan till omedveten mark. Kvar återstår en minnesbild utan känsla, som inte försvinner för det. Senare i livet gör den sig påmind som en fobi för allt som har med blod att göra.
  • Genom hela min uppväxt lär jag mig att maximera närhet och kärlek till föräldrar genom att undvika att visa känslor. Att bli arg, ledsen, uttråkad, orolig, rädd osv. gör att mina föräldrar undviker mig. Mina föräldrar har inte själva blivit mottagna i deras känslor och har inte utvecklat förmågan att motta mig. När jag blir arg blir dom arga på mig eller undviker mig helt. När jag är ledsen förstår dom ingenting. När jag blir rädd är jag töntig eller blir inte accepterad i min rädsla. Som vuxen är jag emotionellt avtrubbad och har svårt att känna in behov eller uttrycka när jag är arg, ledsen eller rädd.

Börjar du se kopplingen? Eller ännu bättre: känna kopplingen till din egen historia? När ditt problem var en lösning? Att det du medvetet eller omedvetet dömt som ett oönskat problem en gång i tiden var något av det mest kärleksfulla du kunde hjälpa dig själv med. Du räddade dig själv från något som var värre än det du kallar problem på det enda sättet du hade förmåga till i just det ögonblicket. Det kanske rent av var en överlevnadshandling, men det kan också ha varit händelser som knappt var märkbara fast upprepade under lång tid. Din historia behöver inte vara traumatisk. Låt inte exemplen ovan förleda dig att tro att trauman är det enda som ligger till grund för problem. Det handlar om att du, vid ett eller många tillfällen, på bästa tänkbara sätt försökt anpassa dig till den omgivning du befann dig i. Var tacksam för att du hade dig själv och det du nu kallar ditt problem, för annars hade du förmodligen varit ännu värre ute.

Jag vågar påstå att det mesta av det du kallar problem är något du lärt in som en lösning på, eller anpassning till, situationer som för tiden inte var möjliga att hantera på ett bättre sätt. Men varför fortsätta utnyttja samma lösning, strategi eller anpassning om den blivit ett problem?

Sammanfattning

Vi har inte förmåga att hantera alla situationer som livet utsätter oss för, därför behöver vi känslomässigt och i ren självbevarelsedrift, skydda oss själva (speciellt som barn). De lösningar vi använder oss av är optimerade för minimal känslomässig utsatthet. Olika människor använder till synes olika lösningar, men det underliggande syftet är nästan alltid att psykologiskt distansera och distrahera från det som gör FÖR ont rent känslomässigt. Det kan, bland många strategier, handla om att skjuta det icke-hanterbara på framtiden eller på ett objekt utanför oss själva. Men istället för att i framtiden (som vuxen) ta hand om det som inte var hanterbart fortsätter vi att distansera och distrahera från sakens egentliga innehåll (det som gör ont) och håller därmed problemet på avstånd. Vi fortsätter alltså, av ren vana, att använda samma lösning som en gång fungerade väl, men som nu är missanpassad och skapar problem. Helt plötsligt har vi två problem: 1. lösningen eller anpassningen som numera är missanpassad och värderad som ett problem, 2. ursprungsproblematiken, det vill säga oförmågan att känslomässigt hantera en situation som livet utsatte oss för.

Praktisk övning

  1. Utforska när ditt problem var en lösning.
  2. Återupplev situationen som krävde ditt kärleksfulla beskydd.
  3. Se ditt problem i nytt perspektiv och försök omvärdera det från oönskat till nödvändigt. Du behöver inte tycka om ditt problem, men försök åtminstone uppleva det som neutralt. Testa att byt namn på ditt problem från exempelvis ilska till självhävdelse och se om din upplevelse av det ändrar sig.
  4. Ta ansvar för och äg det som en gång i tiden inte var möjligt att ta ansvar för. Tillåt dig med andra ord att i första person uppleva det som inte var möjligt att uppleva när du var tvungen att beskydda dig själv.
  5. Genom att återuppleva och separera händelsen i det förgångna från nuet kan du befria dig. Det var då – nu är nu. Varje gång känslan som är förbunden med ditt problem dyker upp behöver du känna in ursprungssituationen och separera ut den från nuet. Om du gör det tillräckligt många gånger börjar läkningen.

Kategorier: Idé och teori, Praktik och övning.